Random rambles

Hej mina älskade vänner! Kommer nog inte dela detta inlägget någonstans så antagligen kommer ingen läsa det på ett bra tag. Men det är alltid skönt att skriva av sig, vilket jag ofta har känt att jag kan göra här. Jag är hemma nu. Shit det känns så konstigt att skriva eftersom jag har babblat på om resan på bloggen tusentals gånger haha. Men jag är hemma. Jag kom hem för dryga 1,5 veckor sen.

Det har varit fantastiskt att komma hem. Att träffa familjen, vänner och Göteborg. Mer om hemstaden i ett annat inlägg. Att vara i den svenska våren, fyfan det finns inget som slår det. Den stekande solen, de barbenta människorna och den bubblande känslan av förväntning. Men det har också varit jättekonstigt och jobbigt. Känslan av att nu är jag här. Jag ska ingenstans. Detta är mitt rum, mitt hem. Det är också fantastiskt såklart men jag är fast. Det kanske låter sjukt men det är lite så det känns. Allt jag har sparat till och sett fram emot är över. Jag gör allt för att slippa komma tillbaka till vardagen. Flänger runt som en galning, ställt om dygnet och vägrar jobba. Jag är så himla trött men vill inte sova. Ja ni vet the drill.

Idag åkte vi även in till djursjukhuset och sa hejdå till Keri. Jag var förberedd på detta redan innan resan, och dagarna innan gick bra. Jag tänkte att jag var redo. Men igårkväll när jag insåg att detta är sista natten hon är hos oss, som hon lever, gick något sönder i mig. Och idag hela dagen har jag haft en molande sorg i mig. Som såklart pikade när vi alla tog bilen, hon jätteglad över roadtrip, och gick in där med henne. Min älskade bästa vän som jag har känt så länge. Hon som jag har gått ut med så många gånger. Klappat, pussat, lagt mig bredvid när jag behövt stöd. Hennes päls på huvudet som är så mjuk, hennes öron och lockarna bakom. Det är så mycket jag kommer sakna och att hon inte finns längre kommer ta lång tid för mig att förstå. Det var fint ändå, kan man tänka för att må pyttelite bättre. Vi 6, i tårar i solen. Kramar och snörvlande. Mina vackra systrar och föräldrar tillsammans. Vi behövde inte säga något.

Jag ska försöka sova nu. Alla är ute med båten och jag är ensam hemma, utan henne. Jag ska skriva mer här. Om resan, om hemkomsten och om allt. Vi hörs.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s