Att vara känslig

Hej gänget. Tänkte försöka mig på att skriva om något lite tyngre igen. Nämligen att vara känslig och att känna. För att inleda med det viktiga faktumet i detta fall: Jag är känslig. Superkänslig. Ett klassiskt fall av hsp (highly sensitive person). Det jag menar när jag skriver detta är att jag har lätt till glädje, ilska, sorg, besvikelse, uppspelthet, skam, rädsla, kärlek och alla andra känslor ni kan komma på.

Enligt mig är detta min största svaghet.

Anledningen till det är att jag har lätt att bli kär. Och svårt för att sluta vara kär. I våras var den första och längsta perioden jag inte har varit kär i någon. När jag är kär (dvs hela tiden) har jag lätt för att tappa den lilla integritet jag har och göra allt för att den personen ska gilla mig också. Jag vet inte hur många timmar av mitt liv jag har spenderat planerandes, om jag skriver det här, eller väntar så här länge med att smsa, eller tar bild från den här vinkeln. Eller hur många timmar jag har spenderat analyserandes. Om han sa det här med det här tonfallet måste ju det betyda att han inte gillar mig, eller? Att jag håller på så här är såklart mycket destruktivt, jag mår inte alls bra av det. Men det är inte påverkan på mitt eget mående som gör att jag hatar detta personlighetsdrag. Det är framförallt mitt behov att lufta detta med andra. Jag hatar att allt jag vill är att prata om personen jag är kär i. Jag går konstant omkring med tanken ”Lisa. De vill inte höra mer. De bryr sig inte. Det finns andra saker att prata om. De är trötta på dina analyser och överdrivna historier”. Och det är detta tankesätt som är mest destruktivt. För mina vänner och systrar vill höra. De vill hjälpa. Och om de inte vill får de väl säga till eller hur? Jag går därför runt med känslan av att jag delar med mig alldeles för mycket av mina känslor, när jag i själva verket knappt gör det alls. Detta leder även till att när jag får i mig alkohol bubblar det över, och allt jag har velat säga i veckor bubblar över och flödar ur mig tillsammans med massa tårar.

Jag förstår när jag skriver att detta är den ondaste cirkeln ever. Och jag försöker vända mitt tankesätt. Jag försöker tänka att en dag kommer det vara värt det. En dag kommer min kärlek vara besvarad, och då kommer denna sida av mig komma till användning. För när jag väl får något tillbaka från rätt person blir jag överlycklig. Pirrig som ingen annan. Kär som ingen annan.

När jag pratade med mamma om detta häromdagen frågade jag genuint ”mamma, någon dag kommer väl det vara värt att känna så starkt som jag gör?”. Hon svarade då att ”Men Lisa det är ju redan värt. Din förmåga att älska starkt använder du inte bara till killar du blir kär i, utan det gör det möjligt för dig att älska dina vänner, systrar och föräldrar starkt också”. Detta har jag tänkt på sen dess. Att det är så jäkla sant. Jag älskar min familj och mina vänner på ett sätt som går bortom mitt förstånd. Jag skulle göra allt för dem. Jag får sån energi, glädje och inspiration från dem.

Och där är min känslighet den bästa egenskapen man kan ha.

Jag ska verkligen försöka sluta skämmas över min känsliga sida och inse att som med alla andra personlighetsdrag kommer det med både för- och nackdelar. Jag tror och hoppas verkligen att min känslighet i förälskelse-situationer en dag kommer löna sig. Att jag då kommer få den finaste, bästa relationen någonsin. Fram tills dess får jag bara njuta av kärleken till mina nära och kära. Så fram med chokladen, vinet och näsdukarna för här ska snackas känslor tills dagen jag dör.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s