My god

Hej bloggen!
Det är ju totalt sjukt, att jag gick in på bloggen nu av en slump och såg att jag hade haft ett par läsare under alla dessa månader som jag inte har bloggat. Det högg i bröstet på mig när jag tänkte att det finns personer som har varit inne och inte sett ett inlägg. Så fånig är den, den där rädslan. Som att alla inte har en egen vilja att gå in, och som att de som gör det skulle gå under av att inte få se ett nytt inlägg. Som att det är ett misslyckande värt att lägga energi på. Mamma sa det ikväll när vi satt och pratade vid matbordet, ”Lisa du tänker helt enkelt för mycket”. Hon sa det när jag pratade om vilken inställning jag ska ha på Instagram när jag kommer tillbaka från min paus, men hon menade det i allmänhet och jag köper det.

Egentligen är det märkligt att jag skriver här. Jag har ingen plan att börja blogga igen, och inte heller någon plan att publicera eller länka detta någonstans. Men ibland är det bara enklare att skriva när man har någon form av avsändare? När jag vet att någon kanske någon gång läser detta blir det lite lättare att formulera några slags tankar. I dagboken blir det ofta att jag helt plötsligt blir trött och otaggad, och avslutar allt, skriver ”godnatt”, och smäller igen boken. Det är lite svårare att göra här.

Mitt liv är just nu extremt omtumlande. Det är så mycket saker som pågår så att jag, på riktigt inget krydd, funderade igår på om jag skulle ta och skriva en bok. En självbiografi när man är 18 år, gud vad snyggt. Jag har inte ens varit med om sjuka saker, verkligen inte. Liksom, det är 100% saker som de allra flesta går igenom. Vi kan börja i den mest obvious änden, den som är lättast att ta tag i, nämligen studenten. Ja, alltså herregud. Nu är det faktiskt april. Det är fullständigt galet, nästan så jag tror att någon lurar mig och snart kommer avslöja att ”Vad trodde du? det är november”. Denna terminen har gått så skrämmande fort. Kan knappt säga en enda grej jag har gjort sen jag kom tillbaka från jullovet. Och om en månad är det bal (nästan). Det är så obehagligt och spännande att det  är på riktigt det jag tänker på mestadels av min vakna tid. Kläder, gäster, plugg, avslut, början, skor, utspringslåt, frisyr, tal, dans, champagnefrukost, trilla av båten, ja alltså allt man kan tänka på har jag tänkt på, och tänkt om minst 1000 gånger. Och helt ärligt, så känner jag mig ganska redo nu. Jag har tröttnat på skolan, för länge sen faktiskt. De flesta ämnena känns tråkiga. Men, framförallt är jag trött på hela upplägget. Jag trivs inte i folkmassor där jag känner många. Det är sen gammalt. Fester och olika evenemang kan vara väldigt jobbiga för mig. Jag vill vara med överallt, och om jag inte är det (vilket man aldrig är!) känner jag mig utanför, fel och obekväm. Om jag är otaggad på något, då går jag inte dit. Skolan? Aldrig taggad, men går alltid dit. Jag menar inte skolan och folket där är ångestladdat för mig, det hade varit superhemskt, men ändå. Det passar mig inte att ha så många vänner, halvbra vänner, ovänner och främlingar på samma plats när jag är otaggad på det. Jag vill alltså helt enkelt slippa hela situationen. Jag måste bara lägga till här att mina VÄNNER i skolan är de finaste jag har, och att så fort jag tänker på att lämna dem börjar jag gråta. Jag har så många fina kompisar i klassen och även i andra klasser, och det finns inga ord för hur mycket de har betytt för mig under de här åren. Utan Ida, Olivia, Elin, Sofia, och ALLA andra, hade jag aldrig tagit studenten nu i juni.

Okej, nu till andra delen av mitt så kallade ”omtumlande” liv. Förra onsdagen var jag och sökte jobb. Jag gick till lite olika ställen och ansökte, lämnade in mitt CV. Dagen efter, torsdag, ringde de från Bauhaus och sa att de ville ha en intervju. Jag sa att jag tyvärr var påväg till Stockholm, och vi bokade intervju på tisdagen. På intervjun fick jag jobbet, och på dagen efter, onsdag, skrev jag på kontraktet. En vecka efter jag sökte. Det har gått så vansinnigt fort, har inte hunnit greppa nånting över huvud taget. Nu jobbar jag alltså på Bauhaus. Jobbar mitt första pass nästa vecka. Haha, är så tacksam över att jag fick jobbet så fort, verkligen. Det är så snällt och kul. Men förändring i min vardag är något som måste ta tid, jag blir sjukt störd om något kommer och stör min harmoni och balans (ja, jag är Våg). Vi håller på och bygger om vår uteplats och min värld är i gungning just nu liksom. Hur som helst. Det ska bli kul och läskigt och ja. Jag vet inte. Det är väldigt härligt att tänka på att jag har framtiden på något sätt fixad, det är skönt.

Det var studenten och jobb det! Gud är detta ett PM? Hemskt. Nu till det tredje och viktigaste!!! My personal health. Jag läste igenom mina inlägg från hösten innan och läste att jag skrev i December att jag gick igenom massa skit som jag inte kände att jag kunde förklara just då. Sedan, senare, la jag ut detta: https://www.instagram.com/p/BONh5Ntl4VJ/?taken-by=lisakalmeus  på instagram. Jag blev i höstas sjuk i en ätstörning. TRIGGAR VARNING. Nu har klockan tickat fram mot halv 12, hade tänkt gå och lägga mig tidigt ikväll. Så hela historien går inte att dra. Som att jag någon gång kommer orka det. Kort och gott då. Jag går hos en psykoterapeut och har gjort sen årsskiftet. Det går framåt, eller, ja. Jag vet inte om man kan säga det. Det är så fruktansvärt skrämmande svårt att förklara. Jag tror aldrig att jag kommer kunna förklara så att folk som inte har varit sjuk på samma sätt förstår. Rent fysiskt har jag blivit ”bra”. Jag äter som jag ska, och har gjort sen i december. I december fick jag äta alla måltider med folk så att jag skulle äta, och jag gjorde upp scheman för vad och när som jag fick checka av. Nu är jag inte längre i samma behov. Jag har lyckats ta mig upp ur den värsta gropen. Eller gropen, det är ett helvete. Hur som helst, det jag är i nu är lättare på vissa sätt. Jag äter, utan att få panik av det, oftast. Men, det är också svårare på många sätt. Det är en hemsk gråzon. Att vara sjuk i en ätstörning innebär att ha två sidor av sig själv. En rationell, och en orationell, sjuk del. Att inte äta gör att den sjuka delen av en blir nöjd. Nu är båda sidor ungefär lika starka. Detta innebär att det är en konstant dragkamp inom mig. Varje sekund är en kamp, mot den sjuka sidan av mig själv. Detta innebär, förutom att jag tänker på det konstant, att jag inte blir nöjd hur jag än gör. Om jag äter ”sviker” jag den sjuka delen av mig själv. Om jag inte äter ”sviker” jag den friska delen av mig själv. Hur jag än gör blir jag inte nöjd, för båda delarna finns närvarande. Målet är ju att någon gång i framtiden den sjuka delen inte ska få styra över mina känslor och tankar mer. Jag längtar dit. Men jag har en mycket lång tid kvar.

Nu ska jag pömsa. Om du har läst hela vägen hit får du gärna lämna en kommentar. För det hade ju varit helt fantastiskt och värt att applådera för.
Kramar

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s